Det var en stilla, fin begravning. Många släktingar o vänner hade kommit. Det lilla kapellet var fullt. Min vän Berit fick ett fint farväl. Det kändes bra att få krama om sonen och barnbarnen i deras sorg. Jag hoppas de också kände det så.

Efter begravningsakten gick jag och dottern en sväng på kyrkogården. Vandrade runt kring nya och gamla minneslunden, konstaterade vilka nära och kära som vilade där och besökte också svägerskans och svågerns grav. Hög, klar höstluft omgav oss och det kändes skönt att stilla vandra omkring.

Vi skildes sedan från resten av sällskapet och gick för att äta lunch tillsammans på fiskrestaurangen på Tulegatan. Bara vi två. Jag och dottern.
En jättegod sådan visade det sig :) Det blev ett avbrott, ett återvändande till vardagen liksom.
Vi satt kvar en bra stund och gick sedan hem för att ta en kopp värmande kaffe. För så är det ju.. att efter en begravningsakt känner man sig frusen. Oavsett om det är varmt eller kallt ute.

Jag minns hur jag frös då min mamma gått bort. Efteråt. I flera veckor. Hon hann somna in innan jag hann fram. Till sjukhuset i Örebro. Men hon visste att jag var på väg. Det berättade mina systrar för henne. Det var och är min tröst. Hon visste att jag skulle komma, att jag var på väg med tåget....

Det är många tankar som poppar upp när man går på en begravning. Det kan kännas både varmt o kallt på samma gång. Det kan också kännas mest fridfullt. Då det är väntat... sedan länge...Då är det inte plötsligt och oväntat. Då kan det ibland kännas som ett välkomnande. Om än sorgligt.

Ingen vill ju egentligen att något så oåterkalleligt skall hända. Någonsin. Någon.

Imorgon; fredag! En lite ledsam sådan :( En god vän, sedan många år, har gått bort i början av september och skall imorgon begravas. Jag och dottern kommer att vara där för att ta ett sista farväl. Vi hoppas kunna skaffa fram en blå farvälblomma. Borde väl finnas ngt blått. Det var vännens älsklingsfärg.

Har tagit ut flex från kl 13, jobbar på distans fram till dess. Hoppas det blir en fin höstdag, vill inte att det regnar i alla fall. Tråkigt nog ändå det hela. Men så ser ju livet ut, rätt vad det är så händer ngt som vänder upp o ner på tillvaron för ett tag. Inget man direkt vänjer sig vid ändå. Även om det ibland händer lite väl tätt. Men jag hoppas på ett fint farväl, det gör jag.

Efter helmysiga dagar i Karlstad och Väse (Arnön) är vardagen tillbaka. Tillbringat helgen på lotten. Hämtat hem äpplen och potatis, klippt o rensat. Alldeles snart kan vintern komma ;)

Imorgon är det en 2,5 timmars balansutredning på eftermiddagen. Undras vad de tänker hitta på då? På ngt sätt skall de försöka framkalla yrsel-/balansrubbning. Lite spänd är jag. Kan väl erkännas det.

Får se om jag kan ta mig hem för egen maskin efteråt eller om det måste bli taxi?
Jaja, vore ju bra om de hittade ngn orsak till min "ramla ihop i en hög" känsla. Det vore det.
Faktiskt.

Det gick bra trots allt! För systerdottern! Men VILKEN pärs! Framförallt för henne! Men även för alla de närmaste som fanns där hela tiden. Som våndades och förskräcktes. I flera dygn.

Nu åker jag till Karlstad imorgon och längtar efter att få träffa alla! Ser framemot att få träffa C och hennes tilltänkta, mina systrar, svågrar, systerson och goda vänner från "förr". Blir ett späckat schema men jag ska se till att det fungerar :) Härligt hoppas jag det blir. Eftersom jag ser fram emot det så dant :)

Logistik.. is my first name ;)
Há dé!

Mycket nu! Ljuskvällen regnade inne, rejäla skurar satte stopp för den. Höll mig hemma istället. Idag varit och skördat plommon, körsbär o några äpplen som var färdiga..

Inget av det är särskilt viktigt då tankarna finns hos systerdottern 18 år! Som inte mår bra, rejält sjuk troligen i ngn slags infektion, gravid i vecka 25, jättehögt blodsocker, inlagd igår på MAVA och idag flyttad till IVA.

Där är hon i alla fall under full uppsikt, så det är bra.
Men det känns jobbigt ändå. Att vara så långt borta.. från dom alla :( Behövde säga det. Här och nu. Det måste ju bara gå bra allting! Det måste det!