I fredags var dödsannonsen inne. Begravning i kretsen av de allra närmaste önskas. Och därför var inget datum eller klockslag utsatt. Vi kommer att delta, Tommy o jag. Och vi kommer att lämna en ros från våra barn också.
Det blir en sorglig dag, då man skall ta adjö av en av de finaste personer som funnits i ens omgivning :( Men det måste ju gå...... det måste det.
På fredagskvällen var vi, Tommy, Nettan, Stellan o jag hem till Maud. Vi tog med oss pizza, fyra olika sorter, o så delade vi upp dem i "slices" så att alla fick smaka av allt :)
Vi hade riktigt, riktigt mysigt... Tittade på film o foton, fikade, spelade spel ( o Maud o jag vann :) )
Sen hände väl också ngt tråkigt, där en av oss blev utskälld, pga ett missförstånd tror jag.. Det är ju så, att i sorgen är man både ledsen, förtvivlad, tillintetgjord... men också riktigt, riktigt arg/förbannad. Och arg o förbannad... är liksom inte tillåtet det. I sorgetider. Men ändå; jag vet själv att jag var förbannad när min mamma dog, jag tyckte till o med att jag föraktade dem som inte var i samma situation som jag. Där gick de omkring som om ingenting hade hänt! O för mig hade hela världen kastats omkull i ett enda svep! Jo, jag var ledsen, visst, men också jävligt arg! Arg på världen, arg på min mamma o arg i största allmänhet. Men det är inte riktigt tillåtet att säga det eller visa det.. O istället kan man bli arg på ngt annat, på ngn nära en... Övertygad om att det är just så. Och var skall man kunna pysa ut sin ilska? Jo, just där man ändå känner sig trygg, i vetskapen om att man ändå accepteras i slutänden.. Även om det gör ont i den stackaren som råkar ut för ilskan :(
Ja det var det jag ville förmedla just nu. Det här med ilska i sorgetider.. Hoppas du stod ut.
Kram