Ojojoj vilket fartfyllt o känsloladdat arbetsplatsmöte det var idag! Hade jag haft hatt hade jag fått hålla i den, jag lovar! Det finns många uppdämda känslor i arbetsgruppen, det är ett som är säkert. Själv blir jag oftast förvånad över vilka, ofta triviala, punkter som får murar att rämna. Diskussioner och inlägg som får folk att lämna rummet, slå i bordet och liknande? Lika intressant varje gång. Och de gånger som det känns som viktiga möten. Det är väl bara det att alla såna reaktioner liksom stannar upp, slätas över, tas inte om hand.... göms undan.. Liksom..
Denna gång handlade det till en början om eventuella omflyttningar, rumsbyten, rumsdelningar ist för "egna" rum. Ja det var så det började. Sen övergick diskussionen i uttryck som; "gräddhyllan, mupphyllan, eliten",  ja du hör ju själv....
Medan jag själv tyckte det blev ett rätt viktigt möte så fick vissa huvudvärk, gick hem (faktiskt), muttrade för sig själva efteråt mm mm. Inte sunt detta.
Det pågår någon slags inre; betydelse-/maktkamp i gruppen tycks det som. O jag vet inte hur och varför. Verkar inte som om någon annan vet det heller. Eller så vill inte dessa "några andra" erkänna att det är just så det är och att det ligger något "gammalt groll" bakom, något som inte jag känner till? Något som hänt redan innan jag blev medlem i denna arbetsgrupp?  Är det därför jag tycker att det blir så intressant? Med alla dessa reaktioner? Måste väl vara så eftersom jag blir lika förvånad varje gång.?
Ser fram emot nästa möte, det gör jag. Vad tyder det på tro? Är jag en sån som "gottar sig" i andras eländestankar? Jag tror inte det, jag vill gärna förstå o komma fram till någon slags lösning. Jag vill inte höra till dem som; gömmer undan, sopar under mattan, låtsas som ingenting och går vidare fram till nästa urladdning. Kände att jag måste säga det här och nu bara ;) Så här på en alldeles vanlig torsdagskväll, i månaden mars, 2012.