Jodå, det gick över så småningom.. illamåendet. Utan att ngt mer hände. Blev inget av det liksom. Märkligt detta.? Men hörde sen om en kompis som hade mått likadant. I flera dagar. Skaffat sig ett armband mot illamående t o m. Ngt slags magnetiskt. ?
Tja, jag vet inte jag.. hade nog aldrig gjort det ändå.. skaffat ett armband alltså.. nääe, inte jag. O det behövdes ju inte heller. I alla fall denna omgången :)

Har tittat på J. Gardells TV-serie; "Torka aldrig tårar utan handskar". Läst första boken o tyckte faktiskt om den. Osäker på om jag gillar att man redan visat hela trilogin på TV.. Man borde få läsa böckerna först. Tror jag.. Men jag vet inte. TV-serien har fått ett otroligt genomslag. Väldigt bra kritik från både "kännare" och publik...

Det jag funderar över, är att jag ju faktiskt befann mig mitt i det här.. från det att testet kom (1985) och fram till dess att det dök upp en fungerande behandling.
Det var mkt som hände däremellan.
De fruktansvärt sjuka unga människorna jag mötte dagligdags, som in i det sista, fastän uppgivet, trodde på en mirakelbot...Som då inte fanns.

Och sedan de redan "trasiga" individerna; missbrukarna, som trängdes i samma väntrum... som satt i "sköljen" och värmde sina armar eller ben i ett varmt vattenbad.. för att tvinga fram ett par "stickbara" blodådror.. För att kunna få ngt slags provresultat. Utan att förstå; för hur i jösse namn? Man var ju inte bög! Ju! Det var ju dom som fick det; bögarna! Aids!

Det var en dramatisk och sorglig tid.. Full av känslor, full av sorg, egen och andras. Och utan något stöd från en oförstående omgivning, en omgivning som oftast valde att säga: "Får väl skylla sig själv", "har väl själva valt det". Kunde ha tänkt efter före, eller hur?

En av de jobbigaste stunderna var när en ung kille, han hade inte fyllt 25, fick Kaposis Sarkom, som spred sig över hela kroppen, blåsvarta hudutslag (en form av hudcancer) från topp till tå. Han var densamma som tidigare men såg annorlunda ut och de flesta jag såg, vände sig ifrån honom.. Helt! Cancerformen i sig är inte smittsam.... Men vad gör det för skillnad.. när man redan innan är livrädd.. för det som man inte vet något om. Inte då i alla fall.
Är det bättre idag? Svårt att säga. Är det många fler som idag vågar berätta? Att de är smittade? Jag tror inte det. Tror inte det..